Utmärkt reklam!:
Kristdemokraterna har enligt SvD presenterat ett förslag som såvitt jag förstår innebär att de med stora villor och bostäder ska få skattefrihet om man hyr ut ett rum eller liknande. Medel- och överklassen ska subventioneras för att ha inneboende. Ett närmast briljant sätt att ytterligare tydliggöra och cementera grupperingen av människor i klasser.
Skattesänkningen riktas till dem som har mest. Det är uppenbarligen den gruppen som kristdemokraterna kallar för ”verklighetens folk”.
Privatiseringsminister Mats Odell har en klar poäng i SvD-artikeln: ”Bostäder är en stor politisk fråga, men den syns inte så mycket i medierna.” Odell vill lösa detta genom att tvinga dem i behov av egen bostad skrapa med foten när de möter ”bättre beställda” för att be om tak över huvudet.
För mig blir det allt mer uppenbart att de orättvisa villkoren i bostadspolitiken är en central fråga. Men av helt andra skäl än de Odell har. När han vill sänka skatten för dem som har stora bostäder, tror jag istället på rättvisare skatter genom mindre skatt på hyresrätten och gärna en återinförd fastighetsskatt för villaägare, så att de med småslott blir med och bidrar till en solidarisk bostadspolitik.
Och solidaritet är knappast samma sak som nedlåtande skattesubventionerad välgörenhet. Solidaritet och rättvisa i bostadspolitiken ska innebära att en egen bostad är en rättighet.
Det är dags nu.
Dags för rättvisa!
Israel har under lång tid byggt en rejäl mur gentemot Palestina, främst på Palestinsk mark. De håller på att bygga sig en ny spårväg på Palestinsk mark, de belägrar Gaza. Brotten mot folkrätten är otaliga. Och nu ska de också bygga en mur mot Egypten. (Läs mer hos Ekot). Det är sannolikt inte något brott mot folkrätten, men väl en tydlig signal om självtillräcklighet och inåtvändhet. Till slut har ju Israel murat in sig själv. Slutenhet skapar intolerans och terror.
Riv murarna, inled dialog med omvärlden!
| Den 16 augusti 2006 kommenterade jag Fredrik Reinfeldts engagemang i miljöfrågan. Han hade precis blivit intervjuad av Ekot inför valet och hade som analys av miljöpolitikens betydelse svarat att det kan ”kännas nervöst för enskilda människor med miljöhot”. | |
Jag skrev också: ”Miljö är viktigt för människor, men vi prioriterar annat. Det slog högeralliansens ledare Fredrik Reinfeldt fast när han intervjuades i P1:s partiledarutfrågning. (Lyssna till intervjun här!). Jag hoppas så många som möjligt ser till att höra vad Reinfeldt säger, för det är tydligt, klart och avslöjande.
Han reducerar de globala, regionala och lokala miljöhoten till att det kan ”kännas nervöst för enskilda människor”. Men någon fråga i realiteten tycker han egentligen inte att miljöproblemen är. Moderaterna är uppenbart fullständigt övertygade om att oljan aldrig tar slut, att klimatförändrinarna inte har någon betydelse och att vi kan fortsätta rovdriften av vår planet.”
Nu leder han EU i klimatförhandlingarna. Kanske har han ändrat uppfattning lite grand, men sannolikt inte i grunden. Vi borde ha en statsminister som tar miljö- och klimatfrågan på allvar, istället för den vi har idag.
Det går att ändra på, men dessvärre först när valet i september 2010 äger rum. Nu är det dags.
Dags för rättvisa!
Andra som bloggar intressant om klimatfrågan är Peter Andersson, Simon Hedlin Larsson, Klimatbluffen
Det skrivs också i mängder av gammelmedia om klimatmötet. Exempelvis i DN, SvD, Dagen.
Jag har haft problem med internetuppkopplingen från Israel, men nu funkar det igen! Skönt.
Först måste jag kort och snabbt ge en kommentar om EU:s ställningstagande i frågan om Jerusalem. Jag sitter och skriver på hotell Gloria i nyss nämnda stad. Det är fortfarande en lång väg att vandra innan EU kan erkänna en Palestinsk stat. Men trots det tycker jag Carl Bildt gjort ett bra jobb som sett till att EU nu tydligare än nånsin tidigare talar om Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. Att en delning måste föregås av förhandlingar är egentligen ju en självklarhet. Man kan alltid kräva mer, och ska alltid kräva mer tills Palestina kan bli en egen suverän och självständig stat. Men dagens kommentar var tydlig.
- Västbanken – södra jordandalen. Foto: Jan Gillegård
Idag är den sista dagen på min resa här i Palestina och Israel. Mina kollegor stannar en dag till, men jag måste hem till möten och vardagen i Sverige.
Dagen har använts åt resa mellan Jerusalem och Degania, den äldsta kibbutzen. Debagania ligger vid den södraste delen av Genesarets sjö. Vi reste via västbanken och Jordanfloden. Vidunderligt landskap! Och allt ligger flera hundra meter under havsytan.
Framme i Degania mötte vi Shay Shoshany, kibbutzens ordförande och ansvarig för kontakterna med de nordiska länderna inom Israeliska Labor-partiet. Shay visade oss runt på kibbutzen och berättade om dess historia. Spännande att höra om tankarna från början – som fortfarande ligger till grund för verksamheten – om jämlikhet, rättvisa och kollektivt ansvar. Idag finns dryga 300 medlemmar i kibbutzen. Med barn är det omkring 700 personer som bor där. Flera, men inte alla, jobbar också på kibbutzen som bland annat odlar underbart goda dadlar.
Anna Ardin, Shay Shoshany, Ulf Carmesund och jag vid Israels träd i Degania. Just här berättar Shay om sin bedömning av säkerhetsläget i området.
Shay Shoshany berättade också om säkerhetsläget för området där Degania ligger. Vackert vid Genesarets sjö, men också intill Golanbergen. I kibbutzen planterades ett träd när staten Israel föddes för drygt 60 år sedan.
Framförallt använde vi vårt möte till att diskutera formerna för ökat utbyte. Dels mellan Broderskapsrörelsen och Labor, men också om hur vi kan öka möjligheterna till träffar mellan Israeler och Palestinier. Vi var alla överens om att dialog är den enda vägen. Och man måste prata med alla, också sina fiender. ”Det är ju sin fiende man ska sluta fred med”, som Shay påpekade.
Det tar inte lång tid innan man förstår att också Israel består av människor, och inte en tokfundamentalistisk massa. Precis på samma sätt som för Palestinier drabbas Israel mer än de flesta länder av mediernas stereotypisering. Ska kriget och ockupationen ta slut – och det ska de! – så krävs mer av dialog och mer av möten över gränserna. Det är jag helt övertygad om.
Världen erkände Israel för lite drygt 60 år sedan. Det var korrekt och viktigt. Israel har rätt att existera. Om det råder det nästan full konsensus. PLO har erkänt Israels rätt att existera genom att teckna Oslo-avtalet. Israel måste sluta ockupationen av Palestina. Det är dags nu.
Dags för rättvisa!
Läs också bloggen Kristen vänster och min kollega Anna Ardin som bloggar intressant från Palestina och Israel!
Ulf Bjereld har en som alltid klok kommentar kring Jerusalemfrågan, som du hittar här. Om detta rapporteras också av Ekot, i tidningen Dagen och i DN.
Idag genomfördes en konferens i Gaza city under rubriken ”Civil society status in Palestine”. Arrangörer var Civitas Institute och Olof Palmes Internationella centers kontor i Gaza med stöd av bland annat Sveriges Kristna Socialdemokrater. Det var en spännande uppelvelse att få finnas med tillsammans med civilsamhällesaktörer i Gaza och lyssna till deras diskussioner om hot, möjligheter, problem och ljuspunkter i deras arbete som föreningar inom olika områden.
En bild av Gaza, Palestina. Foto: Jan Gillegård
Jag fick inleda konferensen, och talade om behovet av dialog och samarbete. På alla nivåer och vid alla tillfällen. Kunskap om hur andra tänker och funderar ger alltid bättre underlag för beslut. Spännande var att se hur konferensdeltagarna var engagerade i möjligheterna att påverka. Vi borde ha liknande konferenser hemma i Sverige oftare. Vid flera tillfällen såg jag kopplingarna till det lokala demokratiarbete som bedrivs hemma i Eskilstuna, med medborgarkontor och demokraticentrum tillsammans med mycket mer. Det genomfördes i Eskilstuna en mängd liknande konferenser och seminarier bara för några veckor sedan under Demokrativeckan.
Särskilt uppfriskande var när en kvinnlig deltagare med emfas talade för jämlikhet och feminism. Hon fick rungande applåder från både män och kvinnor! Det är ju en fråga som är ett problem både i Palestina och i Sverige.
Maher Issa, Civitas och Anna Ardin inför konferensen "Civil society status in Palestine"
Palestinierna har en lång väg att vandra mot en fungerande demokrati och en stabil statsapparat. Men konferensen visade i alla fall mig att engagemanget – oavsett partifärg! – för att bygga demokratin stark är stort i Palestina. Det är ju minst sagt en annan bild än den som medierna i Sverige brukar leverera. Förmodligen beror det på att det är svårt – för att inte säga omöjligt – för oberoende journalister att komma in i Gaza.
Överhuvud taget är det mer som förenar Sverige och Palestina i möjligheter och problem än som skiljer oss åt, är mitt intryck. Med en gigantisk skillnad. Palestina ockuperas sedan mer än 40 år, och ockupationsmakten ser effektivt till att varje steg för att stärka demokratin i Palestina skjuts nästintill i sank. De lyckas inte alltid, men alldeles för ofta.
Men att ockupationen ska upphöra är – förutom att det är en självklarhet för den som står upp för folkrätten - bara en del i det arbete som återstår. Resterande jobb för att stabilisera demokratin måste utföras av Palestinierna själva. Dagens konferens visar att de står beredda! För nu är det dags.
Dags för rättvisa!
Följ också min kollega Anna Ardin som bloggar intressant från Gaza, Palestina!
Under dagen har vi träffat ett flertal palestinier under vårt besök i Gaza. Det är fortfarande svårt att helt begripa deras berättelser. Ockupation skapar de mest bisarra och ogripbara händelser, processer och förutsättningar.
Det är tillåtet att importera frukt från Israel (om man bara har pengar att köpa för). Däremot får inte Gaza exportera något. Ytterligare ett sätt att omöjliggöra en positiv utveckling i Gaza. Anna Ardin och jag diskuterar detta med Hosam Badawi, som jobbar inom det Palestinska presidentämbetet.
Exempelvis är det mer eller mindre så att någon egentlig grund för en Palestinsk stat har aldrig kunnat skapas. Det är ju i en mening både rimligt och förståeligt. Men däremot blir effekterna mer ogripbara. Våra synpunkter och åsikter om hur Palestina ska agera utgår i väldigt hög utsträckning från att det finns en stat, trots att vi valt att inte erkänna Palestina. Och utan erkännande från världssamfundet finns inga förutsättningar att bygga vidare på ett statsfundament, samtidigt som det utan ett statsfundament inte är möjligt att erkänna en stat.
Det leder till att både militär, rättssystem, polisväsende och andra grundläggande förutsättningar för en fungerande stat inte finns på det sätt som vi riktigt tror. Det finns visserligen en Palestinsk myndighet. Men det finns dessutom väpnade styrkor i de olika politiska partierna som verkar inom den palestinska myndigheten. Rättssäkerheten är svår att upprätthålla när både myndigheten och partierna har rättsvårdande/rättshotande system.
Det är knappast någon lätt resa Palestina har gjort och har framför sig. Men ockupationen har gång på gång tvingat palestinierna börja om och/eller byta väg. Ska de lyckas krävs självklart att ockupationen upphör! Det är självklart och nödvändigt. Och här har dessvärre världssamfundet gång på gång svikit palestinierna. Jag hoppas att Sveriges regering och Carl Bildt lyckas få ett erkännande av Östra Jerusalem som Palestinas huvudstad.
Men hur nödvändigt detta ändå är, så räcker det inte. Palestinierna har en egen resa som bara de själva kan genomföra. Att bilda en fungerande statsapparat och få demokratin att fördjupas. Det finns absolut en vilja från flera grupper att ta sig an uppgiften. Men risken är att de inte tillåts ta sig framåt, utan stoppas av murar och fortsatt förtryck. Nu är det dags.
Dags för rättvisa!
Läs också min kollega Anna Ardin, som bloggar intressant från Gaza!
Idag har jag och mina kollegor åkt från Jerusalem till Gaza city. Det var en fascinerande och skrämmande resa genom underbar natur och i möte med många trevliga människor.
Redan på väg ut ur Jerusalem fick vi följa ett i mitt stycke alldeles uppenbart brott mot folkrätten, nämligen den Israeliska spårväg som byggs på ockuperad mark. Det rapporterades någon dag i svenska medier om spårvägsbygget. Men ingen har såvitt jag vet på allvar tagit upp frågan vidare i den svenska debatten. Att använda ockuperad mark på detta vis är inte tillåtet. Men ingen i världssamfundet gör något åt det.
Vi fortsatte genom Jerusalem och ut på motorvägen. Husen här är byggda av sten, eftersom det finns gott om sådant här. Vacker arkitektur, tycker jag! Vägarna – de Israeliska är av god standard – oavsett om de ligger i Israel eller på ockuperad mark. De palestinska vägarna är däremot inte riktigt lika bra. Och vem som får köra var avgörs enkelt av vilken registreringsskylt man har på bilen. Allt går att hålla isär. Det är ju knappast ägnat att minska spänningen mellan människor.
Resan tog oss till Erez övergång. En av två inresemöjligheter till Gaza. Att ta sig in till Gaza gick okomplicerat. Först den Israeliska kontrollen, som i mångt och mycket liknade en flygplats. För dagen uppenbart överdimensionerad, för i princip får ingen tillstånd att ta sig in i Gaza. En första kontroll att tillstånden var i ordning. Därefter ytterligare kontroll av pass. Den första biten, omkring en kilometer, fick vi gå med väskorna i en inhängnad gång. Härifrån har jag ingen bild, eftersom det inte är tillåtet att fotografera.
I förgrunden Gaza Centralfängelse totaldemolerat i kriget, i bakgrunden polishuset.
När vi kommit fram till den palestinska checkpointen blev det ny kontroll av pass och därefter genomgång av bagage på jakt efter alkohol. Det är inte tillåtet att ta in alkohol i Gaza. Också den kontrollen gick bra och vi möttes av våra samarbetspartners CIVITAS som visade delar av Gaza under resterande del av dagen.
Här fick vi otaliga exempel på det senaste krigets härjningar. Mängder av kulhål i moskéer, totalt sönderbombade fabriker, ett totaldemolerat centralfängelse och annat.
Och samtidigt som vi fick exempel efter exempel på hur ockupationen – som ju hållit på mer än 40 år! – förstör och bryter ner, så lyser solen och värmer oss. Kontrasten är enorm när vi tar oss till hamnen och hör havets brus och känner dess dofter.
Maher Issa, Ulf Carmesund, jag, Anna Ardin och Fatma Shurafa samtalar under besöket i Gaza hamn. Foto: Jan Gillegård
Följ också min kollega Anna Ardin som bloggar intressant från Gaza!
Idag anlände jag till Jerusalem. Det är en mäktig känsla att finnas i så många religioners centrum. Gravkyrkan, Al Aqsamoskén, Klippdomen, Klagomuren…
Men det är också en märklig känsla att befinna sig i ett ockuperat land. Vardagslivet lunkar på efter mer än 40 års ockupation från Israels sida. Men bosättarnas metoder är ibland mer märkliga än man över huvud taget kan förstå. Hus för hus, tomt för tomt, tar de över kvarter och bostäder från andra grupper. I staden. Med metoder som vi inte tror skulle förekomma. Helt obegripligt för mig att inte människor kan leva i gemenskap.
Jag vill också tipsa om en bra debattartikel i dagens Dagen, skriven av förbundsordföranden för Kristna Socialdemokrater, Peter Weiderud. Den handlar om den kristna högern i Sverige. Läs den här!
Också när man finns i Palestina känns det precis lika angeläget som alltid att avsluta så här:
Det är dags nu.
Dags för rättvisa!
