Utmärkt reklam!:
Israel har under lång tid byggt en rejäl mur gentemot Palestina, främst på Palestinsk mark. De håller på att bygga sig en ny spårväg på Palestinsk mark, de belägrar Gaza. Brotten mot folkrätten är otaliga. Och nu ska de också bygga en mur mot Egypten. (Läs mer hos Ekot). Det är sannolikt inte något brott mot folkrätten, men väl en tydlig signal om självtillräcklighet och inåtvändhet. Till slut har ju Israel murat in sig själv. Slutenhet skapar intolerans och terror.
Riv murarna, inled dialog med omvärlden!
| Den 16 augusti 2006 kommenterade jag Fredrik Reinfeldts engagemang i miljöfrågan. Han hade precis blivit intervjuad av Ekot inför valet och hade som analys av miljöpolitikens betydelse svarat att det kan ”kännas nervöst för enskilda människor med miljöhot”. | |
Jag skrev också: ”Miljö är viktigt för människor, men vi prioriterar annat. Det slog högeralliansens ledare Fredrik Reinfeldt fast när han intervjuades i P1:s partiledarutfrågning. (Lyssna till intervjun här!). Jag hoppas så många som möjligt ser till att höra vad Reinfeldt säger, för det är tydligt, klart och avslöjande.
Han reducerar de globala, regionala och lokala miljöhoten till att det kan ”kännas nervöst för enskilda människor”. Men någon fråga i realiteten tycker han egentligen inte att miljöproblemen är. Moderaterna är uppenbart fullständigt övertygade om att oljan aldrig tar slut, att klimatförändrinarna inte har någon betydelse och att vi kan fortsätta rovdriften av vår planet.”
Nu leder han EU i klimatförhandlingarna. Kanske har han ändrat uppfattning lite grand, men sannolikt inte i grunden. Vi borde ha en statsminister som tar miljö- och klimatfrågan på allvar, istället för den vi har idag.
Det går att ändra på, men dessvärre först när valet i september 2010 äger rum. Nu är det dags.
Dags för rättvisa!
Andra som bloggar intressant om klimatfrågan är Peter Andersson, Simon Hedlin Larsson, Klimatbluffen
Det skrivs också i mängder av gammelmedia om klimatmötet. Exempelvis i DN, SvD, Dagen.
Idag genomfördes en konferens i Gaza city under rubriken ”Civil society status in Palestine”. Arrangörer var Civitas Institute och Olof Palmes Internationella centers kontor i Gaza med stöd av bland annat Sveriges Kristna Socialdemokrater. Det var en spännande uppelvelse att få finnas med tillsammans med civilsamhällesaktörer i Gaza och lyssna till deras diskussioner om hot, möjligheter, problem och ljuspunkter i deras arbete som föreningar inom olika områden.
Jag fick inleda konferensen, och talade om behovet av dialog och samarbete. På alla nivåer och vid alla tillfällen. Kunskap om hur andra tänker och funderar ger alltid bättre underlag för beslut. Spännande var att se hur konferensdeltagarna var engagerade i möjligheterna att påverka. Vi borde ha liknande konferenser hemma i Sverige oftare. Vid flera tillfällen såg jag kopplingarna till det lokala demokratiarbete som bedrivs hemma i Eskilstuna, med medborgarkontor och demokraticentrum tillsammans med mycket mer. Det genomfördes i Eskilstuna en mängd liknande konferenser och seminarier bara för några veckor sedan under Demokrativeckan.
Särskilt uppfriskande var när en kvinnlig deltagare med emfas talade för jämlikhet och feminism. Hon fick rungande applåder från både män och kvinnor! Det är ju en fråga som är ett problem både i Palestina och i Sverige.
Palestinierna har en lång väg att vandra mot en fungerande demokrati och en stabil statsapparat. Men konferensen visade i alla fall mig att engagemanget – oavsett partifärg! – för att bygga demokratin stark är stort i Palestina. Det är ju minst sagt en annan bild än den som medierna i Sverige brukar leverera. Förmodligen beror det på att det är svårt – för att inte säga omöjligt – för oberoende journalister att komma in i Gaza.
Överhuvud taget är det mer som förenar Sverige och Palestina i möjligheter och problem än som skiljer oss åt, är mitt intryck. Med en gigantisk skillnad. Palestina ockuperas sedan mer än 40 år, och ockupationsmakten ser effektivt till att varje steg för att stärka demokratin i Palestina skjuts nästintill i sank. De lyckas inte alltid, men alldeles för ofta.
Men att ockupationen ska upphöra är – förutom att det är en självklarhet för den som står upp för folkrätten - bara en del i det arbete som återstår. Resterande jobb för att stabilisera demokratin måste utföras av Palestinierna själva. Dagens konferens visar att de står beredda! För nu är det dags.
Dags för rättvisa!
Följ också min kollega Anna Ardin som bloggar intressant från Gaza, Palestina!
Under dagen har vi träffat ett flertal palestinier under vårt besök i Gaza. Det är fortfarande svårt att helt begripa deras berättelser. Ockupation skapar de mest bisarra och ogripbara händelser, processer och förutsättningar.

Det är tillåtet att importera frukt från Israel (om man bara har pengar att köpa för). Däremot får inte Gaza exportera något. Ytterligare ett sätt att omöjliggöra en positiv utveckling i Gaza. Anna Ardin och jag diskuterar detta med Hosam Badawi, som jobbar inom det Palestinska presidentämbetet.
Exempelvis är det mer eller mindre så att någon egentlig grund för en Palestinsk stat har aldrig kunnat skapas. Det är ju i en mening både rimligt och förståeligt. Men däremot blir effekterna mer ogripbara. Våra synpunkter och åsikter om hur Palestina ska agera utgår i väldigt hög utsträckning från att det finns en stat, trots att vi valt att inte erkänna Palestina. Och utan erkännande från världssamfundet finns inga förutsättningar att bygga vidare på ett statsfundament, samtidigt som det utan ett statsfundament inte är möjligt att erkänna en stat.
Det leder till att både militär, rättssystem, polisväsende och andra grundläggande förutsättningar för en fungerande stat inte finns på det sätt som vi riktigt tror. Det finns visserligen en Palestinsk myndighet. Men det finns dessutom väpnade styrkor i de olika politiska partierna som verkar inom den palestinska myndigheten. Rättssäkerheten är svår att upprätthålla när både myndigheten och partierna har rättsvårdande/rättshotande system.
Det är knappast någon lätt resa Palestina har gjort och har framför sig. Men ockupationen har gång på gång tvingat palestinierna börja om och/eller byta väg. Ska de lyckas krävs självklart att ockupationen upphör! Det är självklart och nödvändigt. Och här har dessvärre världssamfundet gång på gång svikit palestinierna. Jag hoppas att Sveriges regering och Carl Bildt lyckas få ett erkännande av Östra Jerusalem som Palestinas huvudstad.
Men hur nödvändigt detta ändå är, så räcker det inte. Palestinierna har en egen resa som bara de själva kan genomföra. Att bilda en fungerande statsapparat och få demokratin att fördjupas. Det finns absolut en vilja från flera grupper att ta sig an uppgiften. Men risken är att de inte tillåts ta sig framåt, utan stoppas av murar och fortsatt förtryck. Nu är det dags.
Dags för rättvisa!
Läs också min kollega Anna Ardin, som bloggar intressant från Gaza!














